I Sverige har vi en uppsjö av lagar och förordningar som reglerar det mesta, smörgåspålägg, kroppstemperatur och antalet regndagar. En av de mer välbehövliga bestämmelserna må vara 18-års gräns på sammanpackade växtdelar med nikotin. Men vissa av de små kalvarna i flocken utvecklar dock, redan innan inträdet i kornas fackförening, ett okontrollerat behov av nikotinpåsar.

Jag känner en sådan kalv.

Som den oerhört godhjärtade människa jag är beslutar jag mig för att krydda mitt liv med en illegal företeelse. Kalven förkunnar sina behov som ter sig mer avancerade än väntat. Den obegripliga salva som skjuter mot mig, likt en blind kortdistanslöpare, får kvantfysik och kärleksrelationer att verka enkelt. ”En Skruf Extra Strong White och en Göteborgs Rapé White”. Jag repeterar orden sakta för mig själv, fördömer min foglighet och börjar sakta sjunka genom gatbeläggningen.

Men vad i hela Ödeshög, jag är en ko nu, ingen kalv. Några självsäkra kliv senare står jag öga mot öga med det badbollsformade butiksbiträdet och hans små gråbruna dvärghamstrar på var sida om den karga kullen. Han är förmodligen ingen gröngöling i prillornas konungarike.

Med att darr på rösten som mäter en 7:a på richterskalan proklamerar jag mina påhittade behov. ”En Skuff Extra White”. Nej, det lät inte helt rätt, hur räddar jag den här situationen, hur undgår jag evig plats som ordförande i tobaksfolkets hackkycklingsklubb!? Självsäkerhet var det. ”Släng till mig en Göteborgs också”, säger jag med en markant decibeleskalering vilket får männen, som låtsats intressera sig för trädgårdsmagasinet precis bredvid tidskrifterna med huvudrubriken ”Blonda Jenny särar”, att göra en 360.

Något säger mig att jag inte övertygar och jag undviker att se på den karga kullen och dess södra grannskap. Samtidigt som mina språkliga äventyr barkat mot avlägsna breddgrader har jag fumlat upp mitt medlemskort i kornas fackförening och skjutit det närmare och närmare badbollen. Mannen synar relevanta siffror och knappar lite på den sedelslukande företeelse som fyller upp disken. ”65 å femti!”.

Jag har gjort några kontanta transaktioner i mitt liv, så med återfått självförtroende hivar jag upp en Carl von Linné. Det rasslar till och en tsunamilik våg av mynt närmar sig min svettmarinerade lekamen. Jag knökar ner en krona i kortfacket, ett annat mynt bland mina rabattkuponger på allehanda hamburgerrestauranger och mot alla odds får de andra plats i myntfacket.

Mer lättad än en nyförlöst kvinna väntar jag bara på att badbollen ska ta sina tio prinskorvar och ro hit med nikotinet! Frasen ”Du kan ta ur kylen bakom dig!” följs av ett hånflin.

Okej, att bli mer uppmärksam på sin omgivning är prio ett i mitt fortsatta liv. Prio två är att närmare utforska snuskylarnas logik. Jag inser att fortsatta försök till att övertyga om att jag är en rutinerad snusare är lönlöst när mitt synfält fylls med det gigantiska sammelsurium av plastpuckar i olika färger och former som står på menyn. För att skilja ”Strong White” från ”Original”, ”Strong”, ”White Strong”, ”Original Strong” och ”Original White” tvingas jag plocka ur dessa dosor ur stället, med påföljden att golvet snart är ett hav av nikotinpuckar.

De moraliska budskapen i denna lilla anekdot är att synden straffar sig själv, bryt inte mot lagen och lyssna inte på kalvar. Det ska tilläggas att jag inte bara är evigt förvisad från ”Lasses Spel & Tobak”, utan att jag också försatte den lilla kalvens tandhälsa och kärleksliv i spel. Det rann, det spred en gulaktig kulör i de annars så prydliga tandraderna och det hade en förmåga att glida ner. Flickorna ryggade tillbaka och gick omvägar runt kalven. Ingen informerade mig om de tobaksrelaterade fraserna ”lös” och ”portion”.

Att göra istället:

Leta upp en lodis med bättre orientering i prillornas land.

Det är morgon.

En helt vanlig morgon då en helt vanlig människa beslutar sig för att ta på sig finskjortan eller finbluesen för att inte verka helt vanlig i en helt vanlig vardag.

Till morgonmål är den vanliga människan svulten på en ganska vanlig Bärryyoghurt. Blåbär i synnerhet. För Blåbär är gott.

Människan tar sats, spjärnar fingertopparna mot aluminiumfliken och drar med ett fjäderlätt knyck av locket från plastbehållaren.

Det var ett misstag. Ett helt jävla vanligt misstag som inträffar varje vanlig dag. Blåbärsyoghurten har spridit blå spår över hela din finskjorta och finblues, precis som fräknar över ett barns ansikte, som stora dammkorn under sin säng, som gamla testamentet i punktskrift, som en morsekod som spårat ur eller som en pricktavla med gevärskulor av blåbärssylt.

Den helt vanliga människan transformeras till en inte fullt så vanlig människa. I ett aggressivt slag slungar den Bärryyoghurten i soporna, vränger av sig tröjan, hugger sig i läppen, spottar som en folkilsken byracka på samtliga exteriörer den beskådar i sylfältet, vrider tillbak öronen och skenar sedan runt i boningen tills all aggression lagt sig som en fulbunke i kroppshyddan. The bull is down.

Faktum är: Tröjan är fördärvad av blått yoghurtstänk. Den går inte att rädda.

Att göra istället:

När du nått skedet där din aggression tar överhanden över ditt eget förnuft kan du istället välja en annan väg. Okej, du står där med blåa prickar över hela bukhålan, men du har faktiskt både Jordgubb, Hallon, Körsbär och Smultronbärrysar kvar i kylskåpet. Vänd dem mot magen, öppna locken och känns sylten flôta ut sig över sidenet. Som ett slags nytt batikmönster, fast tredimensionellt kan du stolt gå utanför dörren som en helt vanlig unik människa.

Jag lovar att samtliga utav föregående don´ts orsakats utav en enda liten detalj. Ett litet, gnuggande blessyr på hälarna från dina nyinköpta, dyrbara skodon.

När du snyggt och nöjt använder dina pjucks för första gången upptäcker du efter en kort promenad att du kastat dina slantar i nävarna på någon skokrösus som ivrigt talat om att det är de HÄR skorna som gäller no matter what.

Ilsket visualiserar du i huvudet hur det skulle vara att marschera in i skobutiken och ställa krösusen mot väggen en gång för alla.

- No matter what har jag fått skavsår din lurifax!

Driven utav ilskan fortsätter promenaden som aldrig verkar ta slut. När du kommit fram till målet river du av dig skorna för att ynkligt pressa ur dig vedermödorna. Men du kan inte få ur dig någonting. Du har ont. Smärta. Därutav kommer följande företeelser snart ske. Du kommer komma försent (#12) för du inte kan gå, glömma nappen (#15) för att kroppen värker, få kärringstopp i en bilkö (#14) för du inte kan röra foten, därutav få böter, förlora pengarna och försöka leva på triss (#3) samtidigt som du äter gratis mässgodis (#1), inte kan betala värmen så du måste dela lägenhet med Vidundret Kyla (#9), och såklart måste du gå igenom detta i ensamhet (#2) för det är ju faktiskt bara du som envisades med att fortsätta din promenad med skavsår.

Att göra istället:

Livet behöver inte vara kört bara för att dina hälar är det. Jag lovar att det finns många parhästar där ute som skulle behöva uppsöka ett place där skavsårsriskfyllda produkter är utrotade. Öppna en butik med en häftig slogan i stil med Unchafe – stället som skyr skavanker, där du säljer prylar som garanterat inte ger skav på hälarna. Fyll hyllorna med träskor, sandaletter och flipflops.

Efter en ramsa svordomar som skulle få mormors hjärta att stanna så är äntligen den förbenade barnstolen på plats i baksätet. Vid det här laget är baksätet fyllt med mer puder än alla årets semlor tillsammans, för idag har nämligen snön fått för sig att falla vertikalt. Men inga sura miner, för denna lördag är ju första dagen vi får ta hand om den lilla parveln utan tillsyn av päronen. Overallen dras på, mössan sätts lite på sniskan och skorna är långt ifrån helt på plats, men uj så söt han är ändå! Den korta vägen till bilen går som på räls och jag konstaterar tyst att högskolan är helt fel framtidsvision, det är föräldrar jag ska bli när jag blir stor. Men när bakdörren till den lilla franska bilen är öppen och pojken ska på plats bryts den familjära tystnaden av ett bröl som är värre än en karaoke-bar framåt småtimmarna. Bältet trasslar till sig och vi undrar, hur mycket våld är egentligen tillåtet? Det är ju trots allt ett lånat barn...

Till slut sitter han ändå där, med samma decibelnivå som tidigare. Karaokebaren kör sakta längs den igensnöade vägen och jag söker desperat i min ännu ej färdigutvecklade hjärna efter små fragment som möjligtvis kan leda fram till en lösning på det hjärtskärande, tårögda problemet vid min sida.

När kvarteret är rundat dyker lösningen upp innanför skallbenet. Lika oväntat men ändå självklart som en utklädd och lätt alkoholpåverkad granne på julafton. Hur kunde vi glömma den lilla, färglada plastbiten som vi själva en gång hade som våran käraste ägodel. Ett barn klarar sig bra med antingen föräldrar eller napp, och eftersom föräldrarna saknades vid detta tillfälle var nappen en självklarhet som vi underligt nog missat. Efter en kort joggingtur i den vertikala snön var problemet avhjälpt och färden kunde fortsätta i godan ro.

Att göra istället:

Köp dig en prenumeration på någon trevlig dagstidning och tillbringa mornarna med att lösa Sudoku. Det tränar upp din hjärna så att du kan minnas mer och då kommer du kanske ihåg nappen när du får ett vikariat som förälder. Se till att du får med familjebilagan med din tidning, där finns nyttig råd om hur du gör egen babymat, hur tajt blöjan ska sitta och hur du skiljer vanliga utslag från allergiutslag. Glöm för bövelen heller inte bort tv-bilagan så att du vet när "Supernanny" tittar in i teverutan. Man kan aldrig vara säker på att någon av de kortvuxna människor man stöter på i livet inte extraknäcker som karaokebar oftare än vad som är bra för hälsan...

En svag känning av klaustrofobi börjar krypa genom benen.

Jag är fast.

Jag är fast i denna plåtbit och jag kommer inte komma härifrån.

Rödljus. Rödljus. Rödljus.

Det är en halvtimme kvar till showen startar, och vi sitter fast i bilkö som sträcker sig som en millång larv, ända från motorvägen, in i rondellen, förbi Porscheaffären, fram till Löfbergs Lila Arena. Vi kommer inte hinna och vi är fast mitt i plåtlarvens tolvfingertarm. Varje gång trafikljuset slår om till grönt hinner 10 bilar igenom stoppet, sen är det lika förstoppat igen. Överväger ett tag att veva ned rutan och göra något drastiskt i stil med ”Släpp fram mig jag måste ha insulin” för att väcka uppmärksamhet.

” Näedå, sjuk kan en bli likväl” säger själen i sätet bredvid.

När plåtlarven lättat lite på trycket kan vår bil äntligen börja närma sig korsningen, det gröna trafikljuset, och sedan komma härifrån. Det är endast en vit, liten skåpbil framför oss och en gigantisk, inhyrd buss med årjängare. Det slår om, dragläge, årjängarna jublar och precis när vi börjar höra det sköna motorljudet av att vi kommer några centimeter framåt får den vita, lilla skåpbilen kärringstopp där framme. Det slår om till rött igen.

Raseriutbrott följer… VI KOMMER KOMMA FÖRSENT SENT SENT – KÖR! Motorn kommer brinna upp när vi står här och smågasar i en liten uppförsbacke, taket kommer säkert rasa in på Löfbergs Arena, jag börjar veva ned rutan; ”jag måste ha insu…” Det blir grönt, motorn morrar, och den fördömda vita, lilla skåpbilen står och småskvalpar på samma ställe. Kärringstopp igen.

En svag känning av klaustrofobi börjar krypa genom benen.

Jag är fast.

Att göra istället:

Istället för att riskera kärringstopp, gubbstopp och alla andra problem som har med plåtfordon att göra kan du börja städa ditt förråd som varit fullsmäckat sedan slutet av 90-talet, och garanterat kommer du då hitta andra alternativ att ta dig fram på. Den bortglömda skateboarden står och lutar sig mot väggen, rullskridskorna vilar de söta men livshotande hjulen mot sätet i din hemmasnickrade lådbil, och längst där inne skönjer du visst kickboarden…

Som en i högsta grad beskedlig varelse ser jag alltid till att snåla på att skriva ut dokument i färg. Visserligen kan jag passa på att släppa hämningarna när jag kommer i kontakt med en färgskrivare som inte är min egen. På min praktikplats fick jag åliggandet att göra ett färgglatt och plottrigt collage om ”Kultur i Åmål” där färgskrivaren matade ut massvis med dokument i just färg. Som en sista finish ville jag sätta dit en ”tumme upp” som jag hittat på sökmotorn google, bredvid Åmåls stolthet: bandet ”Kid Down”.

Jag brukar vanligtvis kontrollera antalet sidor jag skriver ut, men inte denna gång. I den lilla rutan stod det en j*vla massa tvåsiffrigt. Jag begav mig bort mot skrivaren och tog glatt emot min ”tumme upp” och en bild på Kid Down. Yes.

När jag börjar ta ett steg från skrivaren hör jag att maskinen börjar tugga, gurgla och spotta fram mer papper. Det startades en lång rullians på tummar upp, de ploppade fram som en gubbe i en liten låda som skrämmer barn. Det hade bildats en kolossal pappershög framför skrivaren, på enbart tummar upp. Där kom andra Kid Down bilden. Shit, det kommer komma 40 till hinner jag reflektera. Hjärtat bultar, ådrorna i pannan växer, fradgan rinner och jag hinner skrika till mina praktikkollegor: AVBRYT!

Datorn vill inte reagera, färgskrivaren spottar, patronen börjar sakta ta slut, jag får lökringar under armarna, bryter ut i panik och skenar fram och tillbak mellan datorn och färgskrivaren. Förnuftet kommer tillbak och jag trycker på paus. Skrivaren avstannar och jag hinner grubbla… Förnuftet säger: Fly.

Jag lämnar skrivaren. Näste själ, alltså någon i personalen som ska skriva ut något i färgskrivaren kommer bli attackerad utav ”Kid Down”, precis som om de skulle ha manipulerat hela byggnaden, och följas av ”tumme upp” som ett ettrigt pop-up virus. Direkt någon trycker på fortsätt bryter helvetet lös igen. Rena rama ragnarök.

Att göra istället:

Ställ in liknande färgskrivare på 100 kopior, skriv något snällt, i stil med ”Vill du gifta dig med mig?” och totalspamma någon du spanar in.

Inkludera gärna en tumme upp!

Hälsningar

/ Anneli Svensson

Först kom Julius Caesar, sedan följde Mahatma Gandhi, Adolf Hitler, George Bush och Sverker Olofsson, alla var de stora ledare på vår klotformade planet. Idag är det inte bara dessa auktoritärer som håller sina beniga fingrar kring våra knotiga kroppar, en cirkulär företeelse har nästlat sig in som en trojansk häst i våra viktigaste nervceller och håller oss ständigt fjättrade. Det är klockan jag talar om. Tiden har blivit prio ett, och det betyder att följden av att inte vara i tid får katastrofala följder.

Tänk dig att du är 45 år och har ett fancy jobb med en engelsk titel som ingen förstår innebörden av på ett konsultföretag som ingen vet vad det gör, men bra betalt är det iallafall. Du vaknar upp kl 6.30, precis på utsatt tid, men kommer försent till bussen. Inget att gräma sig över tänker du, utan vetskap om att en skivbolagsproducent, som hittat ett gammalt youtube-klipp med dig sjungandes i duschen och letat frenetiskt efter dig utan resultat, fanns på bussen. Hade du kommit i tid så hade du kommit hem med ett skivkontrakt och en framtida raketkarriär inom musikbranschen. Nåväl, du tar en senare buss och kommer således försent till jobbet. I entrén väntar chefen som känslokallt förklarar att passar det sig inte att komma i tid så behöver du inte komma alls. För att trösta dig själv bestämmer du dig för att bränna sista månadslönen på konsertbiljetter, men förhoppningarna slås våldsamt sönder när Ticnet förkunnar att biljetterna minsann tog slut för en timme sedan. Du driver planlöst runt i stan tills du återvänder hem, lite senare än vanligt. På dörrmattan möts du av brev från kronofogden, räkningarna är betalda för sent, och av en rasande partner som påstår att den sena hemkomsten beror på otrohet. Klockan är 21.32 och du har missat det där TV-programmet du längtat efter, affären nere på hörnet är stängd, det är försent att handla, du kan inte skaffa barn längre, det är försent, och hela din ekonomi är nära en kollaps eftersom förseningsavgifterna på biblioteket blivit budgetens största post...

Att göra istället:

Köp dig en liten hydda på en ö, Där du kan leva eremitliv utan den runda diktatorn som vakar över dig. På ön kan du tillbringa dina dagar med att samla ihop skräp som flutit i land, hoppa runt bland sanddynerna i bara mässingen och bygga dig en flotte av några stockar.


  

Strax efter halv tio tiden fredag kväll skadades en person allvarligt av en eldsvåda i svalget. Räddningsarbetet påbörjades snabbt och den skadade befinner sig just nu i trygghet, under vattenkranen.

Enligt räddningstjänsten skall kvinnan ha ådragit sig allvarliga svalg,- och tungskador utav eldsvådan, men skadorna uppges inte vara livshotande. Orsaken till olyckan var att kvinnan druckit jordgubbste med sugrör. Genom en uppsugning med munnen frambringades ett lätt undertryck i sugröret med konsekvens att något flytande forslades upp längs med röret. Är drycken då het, finns risk för brutal eldsvåda.

- Jag var inte beredd på att hettan skulle komma så fort. Jag hittade ingen sked att smutta ner teet med så jag använde ett caffe latte sugrör av metall. Det var som en tysk messerschmitt kraschade i halsen. Snabbt som ljusets hastighet, slug som en räv, förklarar kvinnan uppjagat.

Att göra istället:

Räddningstjänsten uppmanar alla att hålla sig borta från dessa metallsugrör.

-Stäng av spisarna, ventilation, fönster och dörrar, håll barn borta från varma drycker och undvik för allt i världen att förtära föda med hjälp av avlånga cylindrar. I bästa fall, håll er till isglass. Sjukvårdaren springer in till framsätet i ambulansen och hämtar en plastform av ett lejon.

- Den här har jag fått i en Happy Meal. Det är en isglassform. Häll i lite jordgubbssaft i formen, skjuts in i frysen och en timme senare har du en egen isglass, förklarar sjukvårdaren med ett brett, lekfullt flin.

/ Anneli Svensson

Tandkräm och tandborsten skall rengöra våra gaddar, två gånger per dag och två minuter per tillfälle. Det har vi alla lärt oss utav tandsköterskan som tjänstgjorde med att borsta jättekäften med det laxrosa tandköttet. Tandborsten kan likaledes nyttjas till annan rengöring av små ytor, eller oproportionellt stora som i tillspetsade dramakomedier. Men sådant beteende vet skribenten inget om.

Att borsta tänderna kan ibland vara ett joxigt bestyr, i synnerhet när man är så utarbetad att man mår illa. Därför kan man välja att borsta tänderna tidigt, för att sedan studsa rakt ned i bomullsbadet.

Rackarns, jag blev visst svulten. På juice!

Efter en klunk kommer den där jolmiga tandkrämssmaken att blandas med sötman från fruktköttet. Det kväljer och pinar i svalget så kroppen bara vill stöta ifrån sig själv. Rent utsagt är tandkräm och juice en fruktansvärd kombo. Varför?

De flesta tandkrämer innehåller något som heter sodium lauryl sulfat (SLS). Detta ämne får socker att smaka mindre sött och syran i juicen att smaka bittert. Så har man alltså massa tandkräm i munnen så kommer inte söta saker att smaka vidare bra.

Även fast man erfarit detta mödosamma förfarande i miljontals repriser, står man ändå där några kvällingar senare, med osöt juice i munnen och förbannar SLS.

Att göra istället:

Förslagsvis kan du försöka bälga i dig din kvällsjuice före du borstar tänderna. Envisas du ändå med att vilja dricka juice sist på dagen kan du välja ett sockerfritt alternativ, eller varför inte, var först med att införa Tandkrämsdieten. Jag lovar dig att du kommer få viss uppmärksamhet när du klargör för omvärlden hur ”tandborstning flera gånger om dagen förändrat ditt liv.”

/ Anneli Svensson

En räddare i nöden? En kär liten vän, lika mycket kär som en nubbe på midsommarnattskvällen, när lilla Annas kjol hamnat på sniskan och nubben ger dig det självförtroende som krävs för att närma sig lilla Anna. Lika effektfull är den lilla nässprayen. När vinterförkylningen krampaktigt bajsar ner hela ditt immunförsvar är nässprayen din trogna soldat som tappert arbetar i fronten. När vinterförkylningen blir långvarig, så intar du snabbt en Gollumliknande gestalt och blir besatt av din lilla vän. Det är nässprayen som du skulle ta med dig till en öde ö. Du kan inte umgås med andra utan nässprayen, du kan inte sova utan den eller äta utan den. Ett beroende har växt fram, du blir personlighetsförändrad och terrierlikande beteenden växer fram. En börda för din omgivning! Dina snok blir lika bräcklig som ett ägg, redo att kläckas.

Varningstexten på flaskorna ”Om du använder Nässpray längre än tio dagar, kan du i stället skaffa dig en nästäppa som är svår att bli av med.” är alldeles för finstilt. Denna medicin innehåller nämligen ett ämne som kraftigt drar ihop blodkärlen, och tillslut blir bäsan belt ibentäbbt. Den naturliga förmåga näsan har att göra sig o-tät har försvunnit och du lever nu med en näsa som antagligen fungerar sämre än näsan of the king of pops himself (god bless his soul).

Att göra istället:

Åk utomlands och bada i saltvatten! Låt din snok få uppleva naturens renande krafter att göra din näsa fri från gegget. Du kommer uppleva en helt ny värld, och återvända som en ny människa. Du kommer kunna pussas utan att behöva ta luft mellan varje, och du kommer undvika otajmade näsblodsattacker som liknar massakern på himmelska fridens torg. Och att bada i havet är ju faktiskt aldrig fel ...

Frida Svensson

Anneli Svensson