Jag lovar att samtliga utav föregående don´ts orsakats utav en enda liten detalj. Ett litet, gnuggande blessyr på hälarna från dina nyinköpta, dyrbara skodon.

När du snyggt och nöjt använder dina pjucks för första gången upptäcker du efter en kort promenad att du kastat dina slantar i nävarna på någon skokrösus som ivrigt talat om att det är de HÄR skorna som gäller no matter what.

Ilsket visualiserar du i huvudet hur det skulle vara att marschera in i skobutiken och ställa krösusen mot väggen en gång för alla.

- No matter what har jag fått skavsår din lurifax!

Driven utav ilskan fortsätter promenaden som aldrig verkar ta slut. När du kommit fram till målet river du av dig skorna för att ynkligt pressa ur dig vedermödorna. Men du kan inte få ur dig någonting. Du har ont. Smärta. Därutav kommer följande företeelser snart ske. Du kommer komma försent (#12) för du inte kan gå, glömma nappen (#15) för att kroppen värker, få kärringstopp i en bilkö (#14) för du inte kan röra foten, därutav få böter, förlora pengarna och försöka leva på triss (#3) samtidigt som du äter gratis mässgodis (#1), inte kan betala värmen så du måste dela lägenhet med Vidundret Kyla (#9), och såklart måste du gå igenom detta i ensamhet (#2) för det är ju faktiskt bara du som envisades med att fortsätta din promenad med skavsår.

Att göra istället:

Livet behöver inte vara kört bara för att dina hälar är det. Jag lovar att det finns många parhästar där ute som skulle behöva uppsöka ett place där skavsårsriskfyllda produkter är utrotade. Öppna en butik med en häftig slogan i stil med Unchafe – stället som skyr skavanker, där du säljer prylar som garanterat inte ger skav på hälarna. Fyll hyllorna med träskor, sandaletter och flipflops.

Efter en ramsa svordomar som skulle få mormors hjärta att stanna så är äntligen den förbenade barnstolen på plats i baksätet. Vid det här laget är baksätet fyllt med mer puder än alla årets semlor tillsammans, för idag har nämligen snön fått för sig att falla vertikalt. Men inga sura miner, för denna lördag är ju första dagen vi får ta hand om den lilla parveln utan tillsyn av päronen. Overallen dras på, mössan sätts lite på sniskan och skorna är långt ifrån helt på plats, men uj så söt han är ändå! Den korta vägen till bilen går som på räls och jag konstaterar tyst att högskolan är helt fel framtidsvision, det är föräldrar jag ska bli när jag blir stor. Men när bakdörren till den lilla franska bilen är öppen och pojken ska på plats bryts den familjära tystnaden av ett bröl som är värre än en karaoke-bar framåt småtimmarna. Bältet trasslar till sig och vi undrar, hur mycket våld är egentligen tillåtet? Det är ju trots allt ett lånat barn...

Till slut sitter han ändå där, med samma decibelnivå som tidigare. Karaokebaren kör sakta längs den igensnöade vägen och jag söker desperat i min ännu ej färdigutvecklade hjärna efter små fragment som möjligtvis kan leda fram till en lösning på det hjärtskärande, tårögda problemet vid min sida.

När kvarteret är rundat dyker lösningen upp innanför skallbenet. Lika oväntat men ändå självklart som en utklädd och lätt alkoholpåverkad granne på julafton. Hur kunde vi glömma den lilla, färglada plastbiten som vi själva en gång hade som våran käraste ägodel. Ett barn klarar sig bra med antingen föräldrar eller napp, och eftersom föräldrarna saknades vid detta tillfälle var nappen en självklarhet som vi underligt nog missat. Efter en kort joggingtur i den vertikala snön var problemet avhjälpt och färden kunde fortsätta i godan ro.

Att göra istället:

Köp dig en prenumeration på någon trevlig dagstidning och tillbringa mornarna med att lösa Sudoku. Det tränar upp din hjärna så att du kan minnas mer och då kommer du kanske ihåg nappen när du får ett vikariat som förälder. Se till att du får med familjebilagan med din tidning, där finns nyttig råd om hur du gör egen babymat, hur tajt blöjan ska sitta och hur du skiljer vanliga utslag från allergiutslag. Glöm för bövelen heller inte bort tv-bilagan så att du vet när "Supernanny" tittar in i teverutan. Man kan aldrig vara säker på att någon av de kortvuxna människor man stöter på i livet inte extraknäcker som karaokebar oftare än vad som är bra för hälsan...

En svag känning av klaustrofobi börjar krypa genom benen.

Jag är fast.

Jag är fast i denna plåtbit och jag kommer inte komma härifrån.

Rödljus. Rödljus. Rödljus.

Det är en halvtimme kvar till showen startar, och vi sitter fast i bilkö som sträcker sig som en millång larv, ända från motorvägen, in i rondellen, förbi Porscheaffären, fram till Löfbergs Lila Arena. Vi kommer inte hinna och vi är fast mitt i plåtlarvens tolvfingertarm. Varje gång trafikljuset slår om till grönt hinner 10 bilar igenom stoppet, sen är det lika förstoppat igen. Överväger ett tag att veva ned rutan och göra något drastiskt i stil med ”Släpp fram mig jag måste ha insulin” för att väcka uppmärksamhet.

” Näedå, sjuk kan en bli likväl” säger själen i sätet bredvid.

När plåtlarven lättat lite på trycket kan vår bil äntligen börja närma sig korsningen, det gröna trafikljuset, och sedan komma härifrån. Det är endast en vit, liten skåpbil framför oss och en gigantisk, inhyrd buss med årjängare. Det slår om, dragläge, årjängarna jublar och precis när vi börjar höra det sköna motorljudet av att vi kommer några centimeter framåt får den vita, lilla skåpbilen kärringstopp där framme. Det slår om till rött igen.

Raseriutbrott följer… VI KOMMER KOMMA FÖRSENT SENT SENT – KÖR! Motorn kommer brinna upp när vi står här och smågasar i en liten uppförsbacke, taket kommer säkert rasa in på Löfbergs Arena, jag börjar veva ned rutan; ”jag måste ha insu…” Det blir grönt, motorn morrar, och den fördömda vita, lilla skåpbilen står och småskvalpar på samma ställe. Kärringstopp igen.

En svag känning av klaustrofobi börjar krypa genom benen.

Jag är fast.

Att göra istället:

Istället för att riskera kärringstopp, gubbstopp och alla andra problem som har med plåtfordon att göra kan du börja städa ditt förråd som varit fullsmäckat sedan slutet av 90-talet, och garanterat kommer du då hitta andra alternativ att ta dig fram på. Den bortglömda skateboarden står och lutar sig mot väggen, rullskridskorna vilar de söta men livshotande hjulen mot sätet i din hemmasnickrade lådbil, och längst där inne skönjer du visst kickboarden…