I Sverige har vi en uppsjö av lagar och förordningar som reglerar det mesta, smörgåspålägg, kroppstemperatur och antalet regndagar. En av de mer välbehövliga bestämmelserna må vara 18-års gräns på sammanpackade växtdelar med nikotin. Men vissa av de små kalvarna i flocken utvecklar dock, redan innan inträdet i kornas fackförening, ett okontrollerat behov av nikotinpåsar.

Jag känner en sådan kalv.

Som den oerhört godhjärtade människa jag är beslutar jag mig för att krydda mitt liv med en illegal företeelse. Kalven förkunnar sina behov som ter sig mer avancerade än väntat. Den obegripliga salva som skjuter mot mig, likt en blind kortdistanslöpare, får kvantfysik och kärleksrelationer att verka enkelt. ”En Skruf Extra Strong White och en Göteborgs Rapé White”. Jag repeterar orden sakta för mig själv, fördömer min foglighet och börjar sakta sjunka genom gatbeläggningen.

Men vad i hela Ödeshög, jag är en ko nu, ingen kalv. Några självsäkra kliv senare står jag öga mot öga med det badbollsformade butiksbiträdet och hans små gråbruna dvärghamstrar på var sida om den karga kullen. Han är förmodligen ingen gröngöling i prillornas konungarike.

Med att darr på rösten som mäter en 7:a på richterskalan proklamerar jag mina påhittade behov. ”En Skuff Extra White”. Nej, det lät inte helt rätt, hur räddar jag den här situationen, hur undgår jag evig plats som ordförande i tobaksfolkets hackkycklingsklubb!? Självsäkerhet var det. ”Släng till mig en Göteborgs också”, säger jag med en markant decibeleskalering vilket får männen, som låtsats intressera sig för trädgårdsmagasinet precis bredvid tidskrifterna med huvudrubriken ”Blonda Jenny särar”, att göra en 360.

Något säger mig att jag inte övertygar och jag undviker att se på den karga kullen och dess södra grannskap. Samtidigt som mina språkliga äventyr barkat mot avlägsna breddgrader har jag fumlat upp mitt medlemskort i kornas fackförening och skjutit det närmare och närmare badbollen. Mannen synar relevanta siffror och knappar lite på den sedelslukande företeelse som fyller upp disken. ”65 å femti!”.

Jag har gjort några kontanta transaktioner i mitt liv, så med återfått självförtroende hivar jag upp en Carl von Linné. Det rasslar till och en tsunamilik våg av mynt närmar sig min svettmarinerade lekamen. Jag knökar ner en krona i kortfacket, ett annat mynt bland mina rabattkuponger på allehanda hamburgerrestauranger och mot alla odds får de andra plats i myntfacket.

Mer lättad än en nyförlöst kvinna väntar jag bara på att badbollen ska ta sina tio prinskorvar och ro hit med nikotinet! Frasen ”Du kan ta ur kylen bakom dig!” följs av ett hånflin.

Okej, att bli mer uppmärksam på sin omgivning är prio ett i mitt fortsatta liv. Prio två är att närmare utforska snuskylarnas logik. Jag inser att fortsatta försök till att övertyga om att jag är en rutinerad snusare är lönlöst när mitt synfält fylls med det gigantiska sammelsurium av plastpuckar i olika färger och former som står på menyn. För att skilja ”Strong White” från ”Original”, ”Strong”, ”White Strong”, ”Original Strong” och ”Original White” tvingas jag plocka ur dessa dosor ur stället, med påföljden att golvet snart är ett hav av nikotinpuckar.

De moraliska budskapen i denna lilla anekdot är att synden straffar sig själv, bryt inte mot lagen och lyssna inte på kalvar. Det ska tilläggas att jag inte bara är evigt förvisad från ”Lasses Spel & Tobak”, utan att jag också försatte den lilla kalvens tandhälsa och kärleksliv i spel. Det rann, det spred en gulaktig kulör i de annars så prydliga tandraderna och det hade en förmåga att glida ner. Flickorna ryggade tillbaka och gick omvägar runt kalven. Ingen informerade mig om de tobaksrelaterade fraserna ”lös” och ”portion”.

Att göra istället:

Leta upp en lodis med bättre orientering i prillornas land.